det var en gång en yngre dam med en liten hund, som var ute och gick på en trottoar utanför staden. på håll såg hon en äldre herre komma gåendes. hunden blev nyfiken på herren och närmade sig försiktigt men bestämt. mannen blev först osäker på vilken sida av trottoaren han skulle välja för att undvika sammanstötning. han kände inte denna dag för att säga "ojsan då" till jycken. planen misslyckades. mannen stötte på både hund och ägare och fick samla energi för vad han anade skulle bli en stund av kallprat. damen ursäktade sin hunds existens varpå mannen försäkrade damen att det inte var någon fara. mannen som hette Gunnar böjde sig ner för att klappa hunden och frågade vad pälsen hette. Rufus svarade kvinnan som hette Hans.
"Rufus?" svarade mannen förvånat, "det heter min dotterson också."
"Jaså", replikerade kvinnan, "vilket sammanträffande, det är ju ändå ett ganska ovanligt namn."
"Verkligen. Förra året var det visst -2 st. av alla nyfödda i Sverige som fått det som tilltalsnamn", sa Gunnar.
kvinnan fnissade till.
"Hur gammal är Rufus?", frågade mannen.
"4 månader på dagen faktiskt."
mannen upplevde några sekunder av total förvirring som resulterade i tillit och en stark vilja att fortsätta samtalet. kvinnan tolkade uppehållet i dialogen som slutet på den och gjorde sig beredd på att säga adjö och fortsätta. mannen yttrade instinktivt det första han tänkte på.
"Jaha, eeeh... joeee...", stapplade gubben och kände att kommande mening skulle vara orörd mark. "du tycker säkert att jag låter konstig nu.. men, när jag var i din ålder så tyckte jag om att tillbringa långa stunder i mataffärer".
hunden nös till.
forts. följer
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar