stian sa skuras och locket sa läggas på brunna

22 juni 1986. 22.35 ur fef r:son o:s memoarer. s.96f

"tjena dagbok.
imorse var jag med om nåt speciellt.
jag körde till jobbet som vanligt, hade kommit ut på landsvägen och kört en bit. döm om min förvåning när jag fick se en snubbe som hade parkerat sin bil vid sidan av vägen, nästan i diket. det såg först ut som han stod och pissade, men sen såg jag den. grävlingen. den var död och långa och intensiva blodspår låg utsmetat runtom. mannen pissade inte, han stod och grät. mycket. han hade tydligen kört på den. jag kunde nästan inifrån bilen höra när jag körde förbi i 70 hur han skrek ut sin förtvivlan. jag körde vidare och en märklig känsla av befrielse fyllde min modesta torso.
jag kom att tänka på när jag var liten och första gången inte fick mitt "hej" besvarat på tåget i östergötland. jag brukade säga det rätt ofta till okända, enligt mor. just denna kvinnan bara tittade bort på något annat håll, som om hon varken hade sett eller hört mig. men jag visste att det måste hon gjort. hon verkade så svår och svår att förstå, onårbar, som om hon visste något jag inte visste. detta gjorde mig ledsen. och tyst. lika tydligt minns jag första gångerna jag själv inte låtsades om någon välvillig och nyfiken kid som hälsade glatt på stan eller tåget. det kändes som om jag hade olja på fingrarna. men jag börjar veta bättre nu. det är ganska simpelt egentligen. det är inte vi vuxna som är svåra att förstå. vi är oftast knäppa. och det är kidsen som har rätt.
blir samma route till kneget imorrn. det är dubbelt det där, nästan oförenligt. jag tycker om att resa, men jag vill inte förstöra nåt, inte allt för medvetet i alla fall. grävlingar är häftiga djur, badgers. hejdå."