fan, orientering

, det är nåt med det ändå. härligt, lugnande, organiskt. huvud och kropp som samspelar. springa fort länge visst, men inte utan att veta vart man ska. hitta smarta, lite djärva lösningar, övervinna terrängen och skymta kontrollen bakom stenen.

och detta stora plus att vara ute i skogen. höra fågelsången och se den fallna stocken. "gafflingen" och sammanstrålningen mellan deltagarna senare i banan. en utforskande, levande sport och helt ok publikvänlig dito. knappast någon mossig, halvlökig verksamhet som man fått för sig, utan däremot naturligt tilltalande. småfestligt med vätskestationerna och filmkamerafolket positionerade lite här och var i obygden.

allt detta insåg jag när jag såg orientering-em från dalarna framför tv-rutan. är säkert riktigt najs att prova på också irl, utan att ske under de tvunget obligatoriska former, som kunde känneteckna en friluftsdag i forntiden under lågstadiet. på en höft som att bestämt läsa två böcker under sommarlovet med påföljande recensionsplikt. lusten försvinner med ofrivilligheten.

men till orienteringen. också lite kudos till banläggarna, ett åtagande som förtjänar beundran. måste vara en diger uppgift att anlägga en lagom utmanande sväng för de tävlande. 

/mindre vattendrags-bolero