del 3 av 9, "kraschen"

Saken kom närmre och närmre. Det stod utom tvivel att farkosten var på väg mot en okontrollerad landning. Nyfiken som Kalle var försökte han springa i riktning mot planets, för man kunde nu se att det var ett pontonflygplan det handlade om, kommande nedslagsplats.
Mitt emot Kalles skola ligger ett äldreboende. I morgonsolen på boendets uteplats sitter Adina. Hon har just ätit frukost. Bredvid sig har hon sin kaffemugg och sin rollator. Hon lyssnar på fågelsången. Den innefattar idag både en bofink och en koltrast. Eventuellt även en björktrast. Sången börjar plötsligt överröstas. Efter några sekunder dränks den av en stegrande, helt absurd decibelnivå som sedan når sitt klimax i en fullständig och komplett krasch som framtida ljudforskare ska få komma att namnge i konsensus. Adina tror varken sina öron och ögon när dammolnet så sakteliga skingras precis framför henne. Måtte detta något vara obemannat hinner hon tänka. Om det inte var det, är det det nu, hinner hon tänka sen. Efter hon tänkt det flyger glasluckan till planets förarhytt all världens väg och inifrån hörs en mans stämma yttra: "..helt rätt, en gång kom det till och med nån."