"jag kan ju det där med knapplift" (sista delen)

Förutom alla dom saker han inte hade gjort, men ville göra, fanns det en sak han berättade att han i synnerhet ångrade, och som han sa, när allt kommer omkring var för sent att göra något åt. Han menade att han hade glömt de rätta orden för att beskriva händelsen, men gjorde ändå ett försök.
Under en skidvistelse tillsammans med resten av familjen Bogvisir en vinter, när han precis fyllt 7, upplevde en liten Toffel något helt igenom totalt omvälvande för hans fortsatta liv. Hans far hade en morgon kommit med förslaget att prova på ankarliften tillsammans med sin bror följande förmiddag. "Spännande" hade han tänkt, "jag kan ju det där med knapplift". Mycket riktigt, när frukostägget låg i magen och några inledande åk för dagen var avklarade, närmade sig bröderna liften. Det var ingen stor kö så de tvenne hann inte begrunda situationen särskilt länge. Två äldre herrar var framför dom i kön. När de väl var påstigna och åkte i väg, var de Toffel och hans brors tur. ”Ta det bara lugnt” hann brodern hans yttra innan den kvinnliga liftskötaren hade hjälpt dom iväg. Det gick fort, men bra. Nysnön plattades till under deras skidor. Dom blåa molnen kontrasterade läckert mot dom mörkgröna granarna. Reklamskyltarna kommenterades på vägen upp och skämten duggade tätt. Avstigningen på toppen utföll mycket väl. Dom hade tydligen fortsatt åka till lite över 5 den dagen.
-Det är det enda jag hade velat skriva om, uttrycka, få ut, spara till eftervärlden. Då hade jag fått ro i sinnet, sa Toffel. -Jag hade bara velat skriva om den händelsen. Inte om skrivandet i sig. Händelsen hade jag redan varit med om. Om något ska skrivas ska händelser skapa text, inte tvärtom, fortsatte han.
-Eller ja va fan, gör som ni känner. Det blir nog ok ändå då.
Han hostade till innan han la på.

Min månatliga kvot av mottagna budskap är sedan länge fylld.
Tänkte återuppta Hercules i New York nu, såg aldrig klart den häromdagen. Jag har 2 milkshakes kvar. Måste skita.

sammanhang

Väntade på stationen igår. En medelålders man med sitt barn och en äldre dam stod och samtalade med varandra. Uppenbarligen kände dom inte varandra då de först efter ett tag började utbyta meningar. Jag hörde inte allt, bara lite. Någon fortsatte att läsa tidningen, någon annan hade hittat ytterligare en intressant detalj att fokusera blicken på i tegelväggen. Det lilla av dialogen jag hörde var;

Man- "Va?"
Kvinna- "Mycket folk och rörelse här idag"
Man- "Jo, de flesta slutar nog nu, rusningstid"
Kvinna- "Ja precis, en gång kom det till och med nån.."
Man- "Hoppsan, ursäkta."
Nån annan- "..."
Kvinna- "Vet ni förresten vad klockan är?"
Man- "Yes, 4, två i."
Kvinna- "Tack, då måste jag gå, tåget går strax här."
Man- "Ok, trevlig resa!"
Kvinna- "Detsamma, ha en bra dag."
Man- "Hejhej."

Dom kommer nog aldrig att träffas igen som Spacemonkey hade sagt. Märkte sen att mannen som stirrat in i tegelväggen höjde ljudet på sin MP3-spelare innan jag själv gick. Lät som The Who, är fortfarande inte säker.

"jag kan ju det där med knapplift" (del 2)

Mannen var arg. Riktigt arg, sådär asarg. Mer arg än mig. Hotfullt förbaskad. Men jag kunde också ana en gnutta besvikelse i hans stämma, samt en respektabel ålder. Han berättade villkorslöst och ljudligt att han hade skäggstubb och att han hade levat hela sitt liv utan att skriva en enda mening. Inte ens ett enda ord. Varken penna, pensel, suddgummi eller deleteknapp hade haft förmånen att få stifta bekantskap med hans fingrar. Toffel klargjorde också att han sällan läste något.
-Omöjligt, fick jag fram.
-Inte då!, replikerade mannen.
Vidare föreläste han passionerat kring sin tro att livet ska levas i nuet, inte skrivas. ”Man ska ju då träffa människor. Lyssna på dom. Tala med dom. Försöka förstå dom och deras tankar och förmedla ens egna tillbaks. Man ska va sjyssta mot varandra, eller i alla fall utgå från det. Dynga ner sig, resa sig upp, för att sedan dynga ner sig igen. Välta kor och ställa dom upp igen. Hålla andan i två minuter, stoppa in fejan i en syrénbuske, åka upp i rymden, släppa en brakare på en bankett, klättra upp i en palm och få en kokosnöt i planeten, få barnbarn, diska med en tandborste, prova på horizontal face down body suspension, bli läkare”. Det sistnämnda kräver både plugg och skrivande tänkte jag, men skit samma tänkte jag sen. ”Se världen, olika platser, få perspektiv på tillvaron. Uppskatta det man har och gillar. Försöka göra det man vill och tycker om och ta till vara tiden man har på bästa sätt".
-Coolt, jaha, sa jag något förvirrad och undrade vad han var så besviken på.
-Du snackar, sa Toffel.

Forts. följer längre upp

"jag kan ju det där med knapplift" (del 1)

Fortsatte att ringa hela jävla förmiddagen. Stup i ett. Struntade i att svara. Vem pallar vara så idog tänkte jag. Sen ringde det lite till. Intalade mig själv att det var en tävling, den som ger upp först har förlorat. Till sist sket jag i allt vad stolthet heter. Jag befann mig i tålamodets yttermarker och lyfte på luren. Om jag visste att följande minuter fundamentalt skulle förändra min verklighetsuppfattning, förmodligen under en bra tid framöver, hade jag återvänt till yttermarkerna, bosatt mig där, i ett enmanstält, kanske rökt snowjoggings och omfamnat galenskapen. Men det gjorde jag inte. Och jag intalar mig själv nu efteråt att det kanske var det enda rätta. Samtalet var från framtiden, en man vid namn Toffel pratade med mig.

Forts. följer längre upp

början på slutet

Blev lite mycket igår. Lanseringsfesten av WW-bloggen började vid 21-tiden hos Hasse, en kompis kompis. Förfesten var mycket trevlig, härligt folk, lite Uno, lite öl. Kollade i gamla fotoalbum där Spacemonkey och Lenny var kids. Hur små kan man ha varit? Dom hudskära seglarskorna hade jag nästan glömt. Många liv i livet sa nån, sant instämde vi. Skön stämning med andra ord. Mellan 23-05.30 hade vi hyrt Södra teatern. Tänkte att det passade bra med Kristi himmelsfärds dag dagen efter. Helgdag, då hinner vi sanera plejset. Vilket jävla drag. Sista jag minns var dels när Moa menade att bloggfan kommer vara slut en dag, att jag inte ens visste vilken riktning den skulle ta. Statementet var både uppriktigt och exakt. Dels att Lenny spillde på salongsfåtöljerna och försökte göra, som han uttryckte det, "skojsiga" sockiplaststrumpor av ridån, några tuggade tuggummin från en papperskorg samt gummiband.
Vaknade för två timmar sen i rekvisitarummet. Jeff skickade bilden nyss, sa att han knappt kunde höra mina snarkningar. Vartenda hjärtslag känns i huvudet. Hela min existens är inriktad på att konsumera fil. Såg orört ut när jag lämnade byggnaden, städredskapen fanns inom räckhåll som ni ser. Tänkte på absolut ingenting när jag handlade och gick hem. Affärsbiträdet lade nog märke till det, smålog. Blir Hercules i New York i eftermiddag och 51 milkshakes. Det ringer nu, tänker inte svara. Jag vann på Uno igår.

en annan så kallad blog

kan rekommendera http://publiktvavagskommunikation.blogspot.com/
den enda ni behöver egentligen