Fortsatte att ringa hela jävla förmiddagen. Stup i ett. Struntade i att svara. Vem pallar vara så idog tänkte jag. Sen ringde det lite till. Intalade mig själv att det var en tävling, den som ger upp först har förlorat. Till sist sket jag i allt vad stolthet heter. Jag befann mig i tålamodets yttermarker och lyfte på luren. Om jag visste att följande minuter fundamentalt skulle förändra min verklighetsuppfattning, förmodligen under en bra tid framöver, hade jag återvänt till yttermarkerna, bosatt mig där, i ett enmanstält, kanske rökt snowjoggings och omfamnat galenskapen. Men det gjorde jag inte. Och jag intalar mig själv nu efteråt att det kanske var det enda rätta. Samtalet var från framtiden, en man vid namn Toffel pratade med mig.
Forts. följer längre upp
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar