Mannen var arg. Riktigt arg, sådär asarg. Mer arg än mig. Hotfullt förbaskad. Men jag kunde också ana en gnutta besvikelse i hans stämma, samt en respektabel ålder. Han berättade villkorslöst och ljudligt att han hade skäggstubb och att han hade levat hela sitt liv utan att skriva en enda mening. Inte ens ett enda ord. Varken penna, pensel, suddgummi eller deleteknapp hade haft förmånen att få stifta bekantskap med hans fingrar. Toffel klargjorde också att han sällan läste något.
-Omöjligt, fick jag fram.
-Inte då!, replikerade mannen.
Vidare föreläste han passionerat kring sin tro att livet ska levas i nuet, inte skrivas. ”Man ska ju då träffa människor. Lyssna på dom. Tala med dom. Försöka förstå dom och deras tankar och förmedla ens egna tillbaks. Man ska va sjyssta mot varandra, eller i alla fall utgå från det. Dynga ner sig, resa sig upp, för att sedan dynga ner sig igen. Välta kor och ställa dom upp igen. Hålla andan i två minuter, stoppa in fejan i en syrénbuske, åka upp i rymden, släppa en brakare på en bankett, klättra upp i en palm och få en kokosnöt i planeten, få barnbarn, diska med en tandborste, prova på horizontal face down body suspension, bli läkare”. Det sistnämnda kräver både plugg och skrivande tänkte jag, men skit samma tänkte jag sen. ”Se världen, olika platser, få perspektiv på tillvaron. Uppskatta det man har och gillar. Försöka göra det man vill och tycker om och ta till vara tiden man har på bästa sätt".
-Coolt, jaha, sa jag något förvirrad och undrade vad han var så besviken på.
-Du snackar, sa Toffel.
Forts. följer längre upp
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar