"jag kan ju det där med knapplift" (sista delen)

Förutom alla dom saker han inte hade gjort, men ville göra, fanns det en sak han berättade att han i synnerhet ångrade, och som han sa, när allt kommer omkring var för sent att göra något åt. Han menade att han hade glömt de rätta orden för att beskriva händelsen, men gjorde ändå ett försök.
Under en skidvistelse tillsammans med resten av familjen Bogvisir en vinter, när han precis fyllt 7, upplevde en liten Toffel något helt igenom totalt omvälvande för hans fortsatta liv. Hans far hade en morgon kommit med förslaget att prova på ankarliften tillsammans med sin bror följande förmiddag. "Spännande" hade han tänkt, "jag kan ju det där med knapplift". Mycket riktigt, när frukostägget låg i magen och några inledande åk för dagen var avklarade, närmade sig bröderna liften. Det var ingen stor kö så de tvenne hann inte begrunda situationen särskilt länge. Två äldre herrar var framför dom i kön. När de väl var påstigna och åkte i väg, var de Toffel och hans brors tur. ”Ta det bara lugnt” hann brodern hans yttra innan den kvinnliga liftskötaren hade hjälpt dom iväg. Det gick fort, men bra. Nysnön plattades till under deras skidor. Dom blåa molnen kontrasterade läckert mot dom mörkgröna granarna. Reklamskyltarna kommenterades på vägen upp och skämten duggade tätt. Avstigningen på toppen utföll mycket väl. Dom hade tydligen fortsatt åka till lite över 5 den dagen.
-Det är det enda jag hade velat skriva om, uttrycka, få ut, spara till eftervärlden. Då hade jag fått ro i sinnet, sa Toffel. -Jag hade bara velat skriva om den händelsen. Inte om skrivandet i sig. Händelsen hade jag redan varit med om. Om något ska skrivas ska händelser skapa text, inte tvärtom, fortsatte han.
-Eller ja va fan, gör som ni känner. Det blir nog ok ändå då.
Han hostade till innan han la på.

Min månatliga kvot av mottagna budskap är sedan länge fylld.
Tänkte återuppta Hercules i New York nu, såg aldrig klart den häromdagen. Jag har 2 milkshakes kvar. Måste skita.