fotbollsspelare, 90-tal, herrar

min gamle unge vän Bobo(hio) och jag satt och pratade fotbollsspelare tidigare ikväll, efter jobbet: spelare som var stora för oss som kids på 90-talet. så här i lovande U-21-tider och Confederations Cup-spel slasfade vi chips och apelsinjuice och mindes. Bobo har en förmåga att kunna göra det. i detalj. ibland fyller jag i och vi kommer tillsammans in på sidospår. vi kompletterade varandra så sätt. "fan det hade jag glömt/förträngt" "ja! just det, nu när du säger det" eller "hur kan du komma ihåg det" kan det låta. historierna vävs så att säga, man minns olika saker. vi kom överens om att vi måste varit coola som kids. bra och ibland roliga 11-bastare. medvetna på något sätt. jag minns att jag kände mig gammal när jag mindes saker redan som liten, typ som 4 eller 5-åring. känslan av att jag hade varit med om mycket redan i den åldern och att jag på något konstigt vis visste, med säkerhet, att en viss händelse jag var med om skulle finnas med mig klart och tydligt genom livet. vissa av dom händelserna har gjort det. dom sitter, med säkerhet.
hursomhelst berättade Bobo något som jag hade glömt, han kan mycket väl ha ljugit, men det tror jag inte. tydligen hade jag, Bobo och Evander kommit överens om att skaka hand och lova varandra att åka upp till Stockholm och titta på OS, förutsatt att spelen skulle tilldelas den kungliga hufvuydstaden anno 2004. så kom inte fallet att bli, men vårt utspel för vår ringa ålder kändes fantastiskt att höra, även om bara någon bit av den verkligen var sann.
jag kom vid detta laget i samtalet att tänka på fotbolls-vm nitti. vi var på Åland. dom sålde någon slags officiell vaniljglass, paketerad i en vit, rund plastfotboll, med mönster. den var supergod. de fanns även t-shirts med maskoten: en dominobricksgubbe i röd-grön-vita färger, med en klassisk svart-vit läderkula till huvud (Ciao hette den visst.) härliga fotbollsbilder fanns att samla på, äkta grejer. mitt första tv-spel, om det nu var mitt eller min brors, var World Cup Italia '90. ett spel där dom lagt allt krut på grafiken vid straffläggningen. självklart kämpade man därför för att få ett oavgjort resultat. i övrigt var kameravyn vid ordinarie speltid densamma, nämligen filmat rakt uppifrån och ner.
skit samma, sidospår som sagt, det överhängande temat för vår diskussion förblev våra fotbollsstjärnor under 90-talet. dom vi minns tydligast, antingen för deras insatser, utseenden, namn eller karaktärer. spelare man helt enkelt ville ha som små plastdockor med rörliga lemmar. detta får bli en cliffhanger, jag kommer att nämna 5/gång utan att göra något som helst anspråk på ordning. dom kommer bara att finnas där för er och ert nostalgiförråd.

Ruud Gullit - han med håret, killen som fick mig att intressera mig för AC Milan, inte minst deras coola färgkombination till hemmadräkter. vem sa att det inte gick att förena estetik med sport?
Marco van Basten - landsmannen. was the shit. hade en svart vattenflaska med hans kopierade autograf.
Jean-Pierre Papin - uttalet till hans efternamn är något speciellt, jävligt stilrent, får mig att vilja förfranska Bolero på något sätt. av någon anledning yrkade man allt som oftast på att få "vara" Papin när det kom till matcher med polarna.
Hristo Stoitjkov - temperamentet, frisparkarna, VM-94
Davor Šuker - eller Suker som en liten grabb svarade i en intervju på frågan angående grabbens favoritspelare i VM-98

forts. följer