att "ta" människor

alltid lika intressant när man i ett samtal blir tilltalad i tredje person singularis. trots att man är 1. närvarande 2. både till kropp och sinne 3. bekant med den man för dialog med. fenomenet dyker oftast upp när man själv är lite med i ett samtal, vid sidan om, mer som betraktare. när samtalet främst berör person A och B och inte en själv, C. ex: hade varit med gode farbror Bolero och tvagat lekamen en varm dag häromsistens, när hans gamla granne började samtalade med honom. när grannen märkte att det var jag frågade denne ”men hejsan, har Archibald också badat idag?” ”jomen”, svarade jag lite överraskat, osäker på vem frågan riktade sig till, ”efter många om och men så”. grannen är snäll, vill väl. det var ett tag sen hon såg mig och hon skulle säkert fått dåligt samvete om hon inte hade bjudit in den här personen/han den/det på ett hörn i konversationen. vem hade inte fått det?